sitter här på arlanda och läser igenom de 40 breven jag fick i ett kuvert med fina kommentarer om mig. det var ensamt att sova själv inatt efter två veckor med sällskap. och det är med sorg i hjärtat, lycka i själen och tårar som rinner längst kinderna som jag tackar alla fina människor för dessa två veckor. som vi har kämpat, skrattat och växt. jag tror jag talar för alla när jag säger att det har varit mer än bara en fantastisk bra utbildning, det har varit en lärdom om livet och att hitta sig själv. jag är så lycklig att jag har träffat vänner som kommer vara vänner för livet och alltid ha stor plats i mitt hjärta, samtidigt som jag är så ledsen över att man inte har någon aning om man kommer träffas igen. avskedet på istanbul flygplats för de som skulle till danmark och avskedet på arlanda var bland de värsta i mitt liv. vi har lagt ner vår själ i något tillsammans i två veckor, hjälpt och stöttat varandra. helt otroligt hur man kan komma varandra så nära under en så kort tid. jag önskar innerligt att vi stöter på varandra i utlandet i framtiden, annars på svensk mark. det här var bara ett "vi ses snart igen"avsked.

det känns jobbigt och ensamt att komma hem nu. ingen kan sätta sig in i vad detta har varit för resa, vissa tror jag har varit på semester, vissa en helt vanlig utbildning. men jag säger då bara det, det här har varit något utöver det vanliga och är helt klart ett av de mest speciella minnen jag har av mitt liv - än så länge. innan onsdag får alla besked om hur framtiden kommer se ut och jag får bara en stor klump i magen när jag tänker på det så lämnar det som det är tills jag vet. under utbildningen fick vi veta att det hade blivit större konkurrens för att få jobb i nuläget på grund av att destinationer lagts ner och därmed behövs det inte lika många reseledare. men hur det än går så ångar jag aldrig att jag gjorde det här.

ett extra tack till annika, jacob och lasse, som har varit mina närmsta lärare och de som fått mig att känna mig trygg i mig själv, givit mig inspiration och en klarare bild om det jag vill. christine och emma - finner inga ord för er, ni är bara bäst och jag vet inte vad jag hade gjort utan er. kommer sakna våra skrattluncher, pensionärskvällar och crymoments. vi ses, antingen med eller utan uniform. det vet jag!

med lite bilder från avslutningskvällen så sätter jag mig på planet hem till umeå med bästa musiken från senaste tiden i lurarna. puss!